Ibland ångrar jag så mycket i efterhand att jag inte bara kunde öppna upp mig och skrika ut alla mina känslor, tankar och åsikter.

Det är något som jag, och jag tror även några andra där ute, bara kan göra i situationer där man känner sig riktigt trygg. Förr var jag knappt ens trygg med mig själv, vilket gjorde att det var en av dom svagaste sidorna hos mig. Nu under gymnasietiden som gått har det verkligen förbättrats, men det är fortfarande så att jag vissa stunder dras tillbaka till den gamla rollen. Jag låter andra fortsätta med sitt skitsnack, utan att själv röra en min nästan, fast jag egentligen inombords kokar. Istället så går jag efteråt runt och bär på det. Och ångrar. En hel del...